9 orsaker varför era bästa medarbetare slutar

Människor arbe­tar för män­ni­skor – inte för före­tag, häv­dar mana­ge­ment­kon­sul­ten Donn Carr. Men före­tag är dåli­ga på att lära sina med­ar­be­ta­re hur de ska han­te­ra and­ra med­ar­be­ta­re. Det resul­te­rar i att bra med­ar­be­tar slu­tar i onö­dan. I en arti­kel som har åter­gi­vits på många håll ger Donn Carr föl­jan­de skäl till var­för bra med­ar­be­ta­re säger upp sig.

1. Överarbetade

Drivna med­ar­be­ta­re äls­kar att dra sitt strå till stac­ken och arbe­ta myc­ket. Men om de ska stan­na kvar mås­te deras insat­ser upp­märk­sam­mas, anting­en genom att utö­ka deras sta­tus eller ansvars­om­rå­de. Att över­be­las­ta bra för­må­gor är kontra­pro­duk­tivt. I stäl­let för att de kän­ner sig upp­skat­ta­de ser de över­ar­be­tet som en bestraffning.

2. Inget beröm

Alla gil­lar beröm, även hög­pre­ste­ran­de med­ar­be­ta­re. Chefer mås­te lyss­na på sin per­so­nal för att ta reda på vad som får dem att må bra. För vis­sa hand­lar det om en löne­för­höj­ning, för and­ra om ett offent­ligt erkän­nan­de. Så ta abso­lut inte driv­na med­ar­be­ta­res pre­sta­tio­ner för givet.

3. Dålig relation med chefen

Bra före­tag ser till att deras che­fer har en god balans mel­lan pro­fes­sio­na­lism och med­mänsk­lig­het. En bra chef visar empa­ti för dem som har det tufft, gläds åt and­ras fram­gång­ar och vågar sam­ti­digt utma­na sin per­so­nal. Chefen som inte bryr sig om sina anställ­da kom­mer all­tid att ha hög personalomsättning.

4. Chefen håller inte vad han lovat

Chefen som hål­ler vad den lovat väx­er i sina anställ­das ögon eftersom ärlig­het varar längst. Ett bru­tet löf­te gör det svårt för de anställ­da att lita på che­fen igen. Varför ska alla and­ra vara ärli­ga om inte che­fen är det?

5. När fel personer anställs

Hårt arbe­tan­de per­so­ner vill job­ba till­sam­mans med lika­sin­na­de. Att beford­ra eller anstäl­la fel per­so­ner är en enorm för­o­lämp­ning mot övrig per­so­nal. Ingen vill job­ba med en per­son som gli­dit in på en räkmacka.

6. Passionshämmande vardag

Donn Carr menar att män­ni­skor som får leva ut sin pas­sion på job­bet upp­le­ver en eufo­risk sin­nes­stäm­ning som är mer pro­duk­tiv. Lyssna och obser­ve­ra vad per­so­na­len går i gång på. Ge dem sedan utrym­me att arbe­ta med sådant de kän­ner pas­sion inför.

7. Ingen möjlighet att utvecklas

Talanger vill utveck­las och för­bätt­ra sina kun­ska­per. Det är che­fens upp­gift att utma­na och upp­munt­ra de anställ­da så att de fort­sät­ter att växa. Utan utveck­lings­möj­lig­he­ter kom­mer per­so­ner som tidi­ga­re hade ett driv och enga­ge­mang att bli uttrå­ka­de och läm­na skutan.

8. Kreativitetshämmande sysslor

De mest begå­va­de med­ar­be­tar­na vill för­bätt­ra allt de rör vid. Tar man bort deras för­må­ga att för­änd­ra och för­bätt­ra kom­mer de så små­ning­om att bör­ja hata sina jobb. Om che­fen begrän­sar med­ar­be­tar­nas öns­kan om att ska­pa så hind­ras ock­så före­ta­gets utveckling.

9. Känner sig intellektuellt hämmade

En bra chef utma­nar sina anställ­da att upp­nå saker som vid förs­ta anblick ver­kar otänk­ba­ra. Sätt inte slent­ri­an­mäs­si­ga mål, pep­pa i stäl­let anställ­da att läm­na sina bekväm­lig­hets­zo­ner. Om talang­ful­la män­ni­skor bara får göra saker de tyc­ker är lät­ta eller trå­ki­ga söker de and­ra jobb som utma­nar deras intellekt.